I'm already there

Jag har tänkt ganska mycket. Det värsta är att när jag mår dåligt så inser jag inte hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Jag känner mig så ensam och tycker att livet är helt meningslöst. Nu menar jag när jag mår dåligt psykiskt och inte fysiskt. Jag är verkligen inte ensam. Det kan inte finnas någon i hela världen som har bättre vänner än jag. Jag har människor runt omkring mig som tycker om mig som jag är. Jag har både vuxna människor och vänner som jag kan prata med. Jag får göra det jag behöver göra för att må bra i skolan, d v s sjunga. Jag har en familj som bryr sig om mig, även om jag inte har världens bästa relation till min bror. Det är något som jag måste försöka komma ihåg när jag håller på att falla ner i det svarta hålet igen. Så många händer som faktiskt är utsträckta mot mig för att hjälpa mig, jag måste lära mig att det är okej att greppa dom. Jag har aldrig velat ha hjälp. Jag har tänkt att jag ska klara av det själv, inombords. Så bra gick det ju med den saken. Jag har också kommit på att det är en viss relation som bara drar ner mig. Personen bara drar ner mig i det svarta hålet hela tiden. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det. Personen betyder mycket för mig, men om vårat förhållande går ut över min psykiska hälsa så är det trots allt inte värt det. Personen måste också få hjälp med sina egna problem, men just nu kan inte jag ta på mig det ansvaret. Jag måste på något sätt försöka må bättre själv först innan jag försöker hjälpa den personen. Nu kanske ni undrar vart det här kom ifrån? Jag vet inte riktigt. Jag kom till den här insikten alldeles nyss. Jag ville bara skriva av mig. Och jag vill trots allt att människorna runt omkring mig ska veta hur jag känner. Jag behöver er, er alla.

Kärlek,
Carro