Det är skönt att gråta

Ja, jag gråter. Jag tycker om att gråta. Jag satt och läste Honungspojken när tårarna började rinna. Speciellt när jag läste inlägget som pappan hade skrivit. Livet är så jäkla orättvist. Kan man överhuvudtaget förstå sorgen om man inte har känt den själv? Nej, det tror inte jag. Man kan bara gissa, och det är nog för att jag ska börja gråta.

Jag drömde en hemsk dröm för några nätter sedan. Den satt kvar på näthinnan hela dagen, och jag mår fortfarande illa bara jag tänker på det. Jag drömde att min lillebror låg på golvet, blodig. Död. Ihjälslagen. Jag börjar gråta nu bara jag tänker på det. Jag vaknade och skrek, men kunde inte ta mig upp ur sängen. Jag låg kvar tills jag kände något som nog var panik och rusade in till Anton. Han låg förstås där i sin säng och sov. Men bilden försvinner inte! Jag håller på att bli galen! Hela jag bara rasar inombords så fort jag ser det i mitt huvud. Att han inte skulle finnas längre, det är inte något som jag kan tänka på utan att börja gråta. Varför tänker jag på det då? Jag vet inte. Drömmen sitter fast. Det är som en lins som sitter utanpå ögat. Jag kan se igenom den men ögat hakar upp sig på den som är i vägen hela tiden.

Jag ska nu försöka ta mig samman och och gå och lägga mig. Jag kan inte gå ut från mitt rum och grina. Jag vill egentligen inte att någon ska veta, så jag undrar varför jag skriver det här. Dumt.

Oändligt mycket kärlek,
Carro