Left on the sidewalk of my lonely life

Godmorgon. Jag är inte glad över att vara vaken så här tidigt, men mamma väckte mig halv nio. Eller hon försökte väcka mig halv nio. Jag tror att jag masade mig upp vid nio. Anton är tydligen sjuk idag så hela familjen utom pappa är hemma. Inte så kul enlgit mig. Jag hade velat ha sista sommarlovsdagen för mig själv. Att bara kunna göra sånt som jag vill. Det går inte riktigt när mamma är hemma, för då ska man minsann vara ute när det är ljust och man kan inte ligga i sängen hela dagen och man måste ta på sig jeans istället för dom mycket bekvämare mjukisbyxorna. Fast å andra sidan så är det kör ikväll så jag måste klä på mig ändå! Jag älskar kören! Om det är någon gång när man får vara precis sig själv så är det då. Jag träffar tre av mina bästa och äldsta vänner. Det är något med dom som bara skriker trygghet. Med dom behöver jag inte låtsas. Jag vet också att hur lång tid det än går utan att man träffas så kommer det vara precis likadant när man väl ses. Ingenting förändras där, och det är så himla skönt. Man behöver inte känna sig tvingad att höra av sig för att förlora vänskapen, för den bara finns där. Lika naturligt som att andas. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er.

Men kören handlar trots allt inte bara om det. Dom andra människorna där är också helt underbara. Eller nästan alla i alla fall..... Och dessutom får jag sjunga. Kan det bli bättre? Nej.